Banken som fiskeställe

Skillnaden mellan en bank och vilken vanlig backe eller sluttning som helst, är att bankarna ligger under vatten. På vintern ligger ytterligare ett lock av is ovanpå, vilket ofta gör bankarna svåra att lokalisera. Klackar och rev når åtminstone delvis ovanför vattenytan och är därför lätta att hitta. Likaså hittar man lätt fram längs de undervattensåsar som utgör en fortsättning på någon udde. Eftersom också dessa ställen lockar övervintrande abborrar, lönar det sig alltid att pröva fiskelyckan med några hål.

I den yttre skärgården är det bankarna som är abborfiskarens absoluta "hotspots". På fiskarspråk betyder "bank" också ställe för abborrars vinterföda, i bästa fall ett område för verkliga storfångster. Då man hittat rätt ställe längs rätt bank, bör i synnerhet nybörjare akta sig för fiskafängets maniska stadium. Med lite tur är fångsten sådan att man borde ha reserverat lastbilstransport för hemfärden.

För någon vinter sedan läste jag en artikel om fiske vid bankar, där bankarna värderades i kilo. Jag undrar bara, vart skribenten gjorde av med alla sina hundratals kilo abborre. Då man hittar fram till "superbanken", måste man hålla huvudet kallt. Upp på isen och med sig tar man bara den mängd fisk man kan använda. Man skall inte vara girig och tömma det fina fiskestället helt, utan unnas äkta fångstglädje åt också åt andra. Då kölden kniper till förfryser fiskens öga genast det kommer i kontakt med luften. Man kan ifrågasätta "catch- and release"-fiske på vintern, då det är oansvarigt att lägga tillbaka en blind fisk i vattnet.

De grova abborrarnas hemplats är lokaliserad.

Lokalisering

På sjökortet beskriver vita områden djupt vatten (över 10 meter), där bankarna syns som gula fläckar. Att hitta bankarna på öppna fjärdar kräver god lokalkännedom. I nya områden kan man använda sig av korssyftning. Från sjökortet mäter man ut kursen till ett par, tre tydliga syftpunkter, varefter man söker sig till rätt ställe med hjälp av kompassen.

Mest exakt får man riktningarna från en grundkarta. Den är bra att ha med också för att hitta rätt körrutt och en lämplig parkeringsplats. På de nya kartorna i skalan 1:50 000 finns också djupsiffror utmärkta. Med hjälp av dessa kan man "kalibrera" sjökortet och grundkartan sinsemellan. Då man hittat den första banken går fortsättningen lättare: Ställ in rätt kurs på kompassen, starta stegparsmätaren och ta riktning mot nästa ställe med täta napp!

Fångst från några undervattensbankar en kylig dag.

Senhösten, då vattnet ännu ligger öppet, är guld värd för jigjägare på jakt efter abborre. Då vattnet kyls ner, söker sig abborrarna till övervintringsställena. Kombinationen ekolod – GPS lönar sig att hålla igång hela tiden. Bankar, och i synnerhet områden där fisken är napplysten, laddas in i minnet. Fisken rör sig nämligen inte några längre sträckor till övervintringsområdena. Fiskaren som skyr elektronik har med sig sjökortet och/eller grundkarta och ett anteckningsblock där han memorerar de bästa ställena med hjälp av syftningslinjer. De bästa (och hemligaste) ställena är de som inte syns på Sjöfartsverkets lodningar. På djupare vatten (över 10 m) finns otaliga bankar som höjer sig från omgivningen, men inte märks ut på sjökortet då de inte stör sjöfarten. Ett sådant hemligt ställe kan vara en verklig fångstbod på vinterns pilkisar.

Utrustning

Då isvidderna kallar, bör man fästa speciell nogrannhet vid utrustningen. Man far aldrig iväg på "bankfiske" ensam, för på de öppna isarna är förhållandena arktiska. Då olyckan är framme, är det bra att ha någon i närheten som hjälper den fiskare som skadat sig eller gått ner sig i isen. Om isen är snöfri, utgör sparkkälken ett utmärkt, bröddrivet fordon. Man kan höra sig för om skjuts med motorkälke av yrkesfiskare eller stugboare. För någon tia per skaft kommer man hastigt ut till de rätta ställena och behöver inte sätta hela den korta vinterdagen på att pulsa fram i djupsnö. Lokalbefolkningen känner också till isläget och kan varna för områden med svag is. Det lönar sig att på förhand ta reda på vilka farleder som hålls öppna vintertid.

En vinter hittade ett gäng från Tammerfors ett ypperligt abborställe bortom en fåra med bruten is. På eftermiddagen seglade ett fartyg fram längs fåran, och herrarna märkte snart att de var bakom isrännan. Som tur var, hade en i gruppen en mobiltelefon med sig. Ett samtal till allmänna nödnumret, varefter sjöbevakningen kom till undsättning. En mobiltelefon är ett behändigt redskap, så länge man kommer ihåg att förvara åtminstone batteriet i en varm innerficka. Den bästa Nokian duger i nödfall inte ens till tände, ifall det inte finns ström.

Var och en i gruppen bör vara utrustad med isdubbar. En kastlina bör finnas åtminstone i någon ryggsäck, helst hos var och en - isen kan brista under vem som helst. Att narra abborre vid bankar blir lätt till en sådan kapplöpning och näranog ockultism, att de ivrigaste försöker ut på de tunnaste av isar; fett för flytflugor på stövelbottnen, och iväg bara... Flytväst eller –overall håller den som gått ner sig på ytan. Risken för hypotermi lurar alltid på vakbadaren, varför vattentätt packade elddon alltid bör finnas med i utrustningen.

Bete och redskap

Vanliga abborverktyg passar utmärkt för fiskande efter "bank-abborrar". Pimpelspöt laddas med ett trettiotal meter vinterlina, vars tjocklek är omkring 0,25 mm. Har man med sig flera spön, spolar man åtminstone ett med tunnare, 0,16-0,20 mm lina. Ifall abborrarna visar sig vara kinkiga, kanske man måste bjuda på stora mormyskor eller trecentimeters balanspilkar. Med den typen av bete är det är inte effektivt att använda för tjock lina.

Som agn duger flug- och fjädermygglarver, maskar, fiskögon och fiskbitar. Abborrarnas favoritmeny klarnar oftast för på platsen, så med sig bör man ha åtminstone fluglarver. Det lönar sig att börja med en vanlig pilk med färgkrok. Om reaktionerna uteblir, eller man känner bara smått nafsande, byter man till en pilk försedd med en mormyska på tafs. Tafspilkarna görs klara redan hemma – den bitande snålblåsten gör inte knutknytandet lättare. En ensam mormyska är oftast för långsam då man pilkar på djup mellan sex och femton meter. Med stora havs- och speciellt volframmormyskor kan man dock fiska på områden där vattendjupet är tio meter.

Då abborstimmet börjar hugga ivrigt efter vad som erbjuds, byter man till en balanspilk på 3-9 cm. Med den lyfter man hastigt upp abborrarna på isen. Bråttom är det, eftersom abborrarna på vintern ofta är på hugget endast en kort stund mittåt dagen. Ibland kan nappandet fortsätta intensivt hela dagen. Då mäts fiskarens karaktär, grips man av girigheten eller kan man behärska sig.

Fiskaren har hittat abborrarnas daghem
och spanar efter skötersketanter.

Till slut ännu ett tips angående fiskarnas storlek. Alla abborrar vid samma bank är oftast jämnstora och ungefär i samma åldersklass. Som mål sätter man givetvis normal "bankstorlek", 250-500 gram. Om du får upp endast småfisk i hundragramsklassen, har du stött på abborrarnas vinterdagis. Där stannar man inte, utan fortsätter färden till nästa bank. Den kan visa sig vara abborrarnas åldringshem, där trekvartkilos bjässar ligger och lurar.